Isolas hjärtan -

Maj och förkrossad!

Denna månad började inte bra. Trots värmen, solen, långa kvällar och middagar på altan suger denna skit månad så jävla hårt.

Smilla som länge fått lidit på olika sätt (stel, artros, stress osv) blev ännu värre i Lördags. Jag saknar henne fruktansvärt. Nu bor hon hos mina föräldrar då hon har traumatisk chock så får hon inte utsättas för någon som helst stress, ha det så lugnt som möjligt och inte lämnas själv. Som tur är har jag min kära far som går hemma och även min älskade Mor har varit ledig för att passa henne.

Dagens rapport gav svaret att hon hade ätit två våfflor, ätit medicinen, kissat bajsat och viftat på svansen... den sista kanske inte betyder ett skit för er men för oss... oj oj oj, det betyder allt. "är hon på väg att bli bättre?" "kommer hon klara det här nu?"

Nä vi åkte från veterinären var det sista han sa till oss: "nu får ni börja be till den Gud i tror på" klarar hon denna natt har hon en chans"

I bilen hem hyperventilerade hon upprepande ggr och lixom slutade andas typ. Jag blev livräddd. Hade min ena hand på hennes bröst hela vägen hem medans jag körde för att försäkra mig om att hon fortfarande var vid liv.

Traumatisk chock är något dom kan få och kan inte behandlas. Antingen klarar dom sig eller så dör dom, rakt av, bara sådär, frn ett andetag till inget.

Jag kan utan tveka säga att dett är den värsta "sjukdomen" jag någonsin stött på. Fruktansvärd. Att ligga bredvid henne och vara så trött att man vill spy men man vågar inte blunda för en sekund. Och varje gång hon andas ut stannar hjärtat på en medans man väntar på nästa andetag. "var det här det sista?" "är hon död nu?" Nää FY FAN!!!

Smilla är dock en hård seg jävel och hon SKA klara detta, jag vill absolut inte ha ett liv utan henne, inte än och inte på detta sätt.

Så alla ni... be för Smilla att hon blir bra <3