Jag har fått många frågor angående Smilla, hur hon mår osv.

Jag måste först tacka alla som bryr sig, ni vet vad Smilla betyder för mig, ALLT. Hon är min fina fina prinsessa som jag älskar över allt annat. Aldrig kommer jag få en hund som henne.

 

Men som hundägare handlar allt om hundens bästa även om vissa beslut inte är roliga måste dom tas. Man får inte vara egoistisk.

 

Smilla mår bra, toppen faktiskt :D Leker, busar, medicinen gör sitt. Hon är pigg, glad, nyfiken och lekfull som förr.

Hon är fortfarande alldeles för känslig för stress än vad som är normalt.

Som jag skrivit tidigare har Smilla blivit mer stressad hemma. För ett tag sedan vägrade hon gå ut på kvällarna, började hyperventilera innan vi tog på kopplerna och VÄGRADE ta ett enda steg.

 

Efter hennes traumatiska chock är det för stressigt för henne att vara hemma hos oss :( 

 

Hon älskar när jag kommer och hämtar henne och nu har hon varit hos oss varje helg. Men grejen är att hon är inte lugn förens vid lunch på söndagen. Då har hon lugnat ner sig. Och det funkar juh tyvärr inte :(

 

Eftersom hon inte får vara själv på dagarna har vi inget annat val än att låta henne bo hos mina föräldrar.

 

Men där har hon det toppen. Herregud.

 

Pappa är pensionär så dom är med varandra 24/7. Åker bil, åker båt, ute i skogen, badar, äter kakor och sitter på kökssoffan tillsammans och smaskar lunch. Hon springer som hon vill, sover när hon vill och jaa...får göra precis som HON vill.

 

Så även fast jag saknar henne till döden och gråter varje gång jag lämnar henne och önskar varje dag att det bara var jag och Smilla så har hon faktiskt tyvärr bättre hos min mamma och pappa. Hon är värd det. Att leva i lugn och ro hennes sista år.

 

MEN som sagt har hon varit här hemma varje helg och sålänge det fungerar (hoppas på att hon lugnar ner sig snabbare) så får hon komma hem varje helg, för vi VILL ha henne här hos oss :D

 

Kärlek är att kämpa men även släppa fri <3