Yra fattar grejen med sitt rum. Nu springer (läs:vankar) hon rakt in och lägger sig.

Jag tror hon börjar göra sig redo. Finna sig till ro. Där får ingen annan hund komma in. Inte ens i sovrummet. Det är BARA hennes utrymme. Dit går hon undan nu nä hon inte orkar med allt bus och stoj.

Det känns tryggt. Hon känns trygg, som om hon har gjort det här hundra ggr. Är det inte otroligt? Att dom vet hur dom ska göra? Att alla deras instinkter tar kraft. "Jag går in hit så jag kan vara själv" "här ska jag lägga mig i ordning så det blir det bästa tänkbara för dom små" coolt.