Hej! Jag tycker du har en underbar blogg och jag följer den med spänning varje dag. Jag känner med dig och hundarna som har förlorat en familjemedlem och förstår att det måste vara jätte jobbigt, har själv förlorat en god vän. Har hundarna blivit annorlunda? känner dem av att han är borta? Hur känns allt med valpen nu. Du skrev tidigare att det var svårt att välja namn till den lille eftersom det var så tidigt inpå när Gizmo gick bort.

 

Men hallå...HUR GLAD BLIR MAN INTE??? :)

Tack Kära du för dessa ord. Det värmer så mycket.

Det är väldigt konstig här hemma. Tomt. Inte som det ska vara.

Jag har inte heller skrivit om det så mycket för jag har väl försökt bearbeta det så mycket själv.

När vi var hos veterinären och Gizmo fick sin lugnande spruta var jag "sten cool" jag klappade han och pussade han och sa ALLT jag ville ha sagt inann han började snarka i mitt knä, PRINSEN<3

Jag var den som inte hade kunnat sova, som grinade stumt osv och Erik var den som var stark.

Men när vi väl satt där i bilen var det Erik som det brast för, hon stor grina och blev helt förstörd så jag fick sitta där å  - skärp dig!! han får inte se dig va ledsen, om du inte slutar få du gå ;)

Vi körde hem, sa ingenting, jag var lugn och det var en SÅ konstig känsla. Det kändes som att INGENTING hade hänt...jaha, nu åker vi hem då!

Sen från ingenstans ´kom det...paniken, sorgen, ångesten. Jag var tvungen och stanna bilen och det bara kom som en kastspya, alla känslor!

När vi kom hem direkt efter Gizmo somnade in. Satte vi oss alla i soffan och bara satt. Länge.

INGENTING var som förr och allt var helt förstört. Våran familj var inte hel.

 

Efter varje promenad och varej gång vi skulle åka bil började Smilla söka. Hon kutade först in för att kolla läget, kolla om Gizmo var där. Här hemma är det förbjudet att säga hans namn...Smilla vet.

 

Vi hade turen att vi fick hämta valpen tidigare än planerat. Och det gjorde oss mycket.

Vi fick nått att fokusera på och det gav oss lycka. Sen helt plötsligt när man satt och lekte med honom kunde tårarna komma.

 

Jag ville inte åka någonstans eller svara i mobilen för jag VILLE inte prata om Gizmo.

Nu fungerar det. Nu kan jag berätta om han och jag kan förklara varför och hur allt gick till.

 

Flocken har (tyvärr) aldrig känns så hel som den gör nu. Hundarna kommer mycket bättre överens och den känns bara hel.

 

Vi saknar Gizmo, Mycket<3